var inte ängslig – jag klarar mig alltid!

livet. du håller ihop mig. trots de dagar jag totalt faller isär. du sjunger i tystnad för mig vid varenda blodprov. res dig efter varje smäll. du har en ängel på din axel. sedan läser alla de tre små orden som är tatuerade i armvecket på mig. din tid kommer. därefter viskar du igen. att jag har så många änglar på mina axlar. mormor allra störst. min första dos cellgifter var planerat till hennes födelsedag. men skrattretande nog. så kom det vanliga februarilivet emellan med en virusinfektion. så cancern fick ta en paus. tills idag.

för idag fick jag min första dos cellgifter. och idag är det dessutom fyra år sedan. min älskade mamma fick sin hjärnblödning. så vi satt där i fåtöljerna. mamma och jag. drack kaffe ur mina astrid-koppar. lät pippis ord tala till alla. som om de vore våra egna. var inte ängslig – jag klarar mig alltid! och lät gifterna droppa in i mig. medan tacksamheten över livet fyllde luften.

och nästa dos. den är planerad till dagen innan samma dag som när morfar sa adjö till sin stund på jorden för fyra år sedan. en dag då solen sken och fåglarna kvittrade. och fram till dess. ska jag hålla ihop. falla isär. och resa mig igen. för livet. du vackra livet. du viskar konstant att jag har änglar på mina axlar. och att min tid. fri från cancer.
den kommer.

jag har cancer

tre små ord. som blev starten på mitt tjugotjugo. tre små ord. som jag vetat att jag kan komma att behöva säga. ända sedan den där sommarkvällen på liseberg. när maja stod på scen och vi sjöng seven days a week. jag hade samma dag fått reda på att jag är bärare av en ärftlig bröstcancergen. men vi stod där. jag och min familj. i solens sista strålar. och sjöng till min barndomsidol iallafall. för det är ju så vi gör när vi samlar styrka. är tillsammans. i nuet.

och sedan den dagen. har jag lagrat styrka inom mig. det har varit årliga kontroller. och inga förändringar. fram tills nu. en knöl. de hade hittat en knöl i mitt bröst. och all styrka som jag samlat inom mig. började sakta sippra ut från hjärtat. sprida sig genom blodet. och fylla kroppen. i väntan på beskedet vad knölen var för något. ett besked som fick min värld att vändas upp och ner. två dagar in på tjugotjugo. får jag ett besked som tvingar mig att säga de där tre små hemska orden. jag har cancer.

hjärtat har konstant sedan dess pumpat ut styrka i mitt blodomlopp. styrka som gör att jag vågar vara svag. jag bryter ihop. faller isär. jag är världens minsta. i mammas och pappas knän. jag gråter hejdlöst. jag är den lilla systern. i min lillasysters famn. jag är livrädd. jag låter stilla tårar falla nedför min kind. mot min livs kärleks bröstkorg. jag kan inte förstå. jag är för ung. det var inte såhär tjugotjugo skulle bli. det var inte såhär livet skulle bli. men med all kärlek. värme. och kraft. från er runt omkring mig. så håller jag oftast ihop. jag skrattar. spyr fortfarande på patriarkatet. och är det. tro det eller ej. väldigt lycklig emellanåt.

idag har jag vetat om min cancer i tre veckor. en vetskap som varit enormt psykiskt påfrestande. men på måndag sätter vi oss äntligen i pulkan och åker. som min fina vän sa. då sker operationen. och sedan blir det med största sannolikhet en cellgiftsbehandling. det som blir fysiskt påfrestande i allt det här börjar. och kan man bli redo för det. så är jag redo.

för jag må ha bröstcancer nu. men jag kan se. att det kommer komma en tid. en sensommarkväll på ullevi. då jag ser min tjugonde hellström-konsert. i solens sista strålar. tillsammans med honom som jag älskar. även när jorden har gått under. och vi står där. hand i hand. ler och tänker att den här tiden äntligen är förbi.

så många stjärnor som har fallit alldeles för unga

– om jag fortsätter så här så dör jag.
– mm. är det ok med intervjun kl 14?

det har gått en vecka nu. och jag har tänkt på tim bergling. varenda dag. jag blir så berörd. jag blir så ledsen. jag blir så arg. och jag blir så ledsen igen. jag känner med dig. er. alla. som förlorat någon. för tidigt. det gör ont. livet. du vackra livet. vad fult du kan vara ibland. jag har som alla andra. sett dokumentären. true stories. och det gör så ont i hjärtat mitt.

och det är inte det. att det är han som stod för soundtracket till min student. som har lämnat jordelivet. utan det är just det. att det är en tjugoåtta årig människa som inte orkade mer. och att han inte är ensam. om att inte ha orkat mer. ni är så många stjärnor nu. som har fallit alldeles för unga.

tvåtusensexton var det ettusenfyrahundrasjuttioåtta personer. som tog sitt liv. av dessa var ettusenfemton personer män. män är överrepresenterade i självmordsstatistiken. det är någonting som vi måste börja prata om. vi var många som lyssnade på avicii. men det var få som lyssnade på tim. vi måste börja prata om psykisk ohälsa. men vi får inte glömma. att vi måste lyssna på dem som pratar också. för våra saknade vänner skull. för våra vänners skull.

det är bara kärlek som kan tysta hatet

jag bläddrade förbi ett inlägg i mitt facebookflöde. det handlade om den synskadade unge mannen som tog sitt liv häromdagen. de var två ensamkommande bröder från afghanistan. de hade påbörjat ett nytt liv i sverige och nu skulle de utvisas. migrationsverket hänvisade till att deras nätverk var varandra. så storebrodern tog sitt liv. för att förinta nätverket och få sin lillebror att vara kvar i sverige. det är som sagan om bröderna lejonhjärta. fast på riktigt. mitt ibland oss. och den här lillebrodern har sin storebror i nangijala nu.

fortsättningen på inlägget handlade om göteborg. mitt älskade göteborg. om att det imorgon inte bara handlar om en nazistisk demonstration. utan att det handlar om så mycket mer. om hela jävla samhällsutvecklingen. om hat. hot. våld. och hur man bemöter det. förändrar. och börjar gå åt ett annat håll. det handlar inte om vem som är och inte är på bokmässan. utan imorgon handlar det om hur många som är på gatan. och visar göteborg från sin bästa sida. utan att någon kommer till skada. det är bara kärlek som kan tysta hatet. det finns saker man ibland måste göra. även om det känns farligt. annars är man ingen människa. utan bara en liten lort. och det här är just en sådan sak. som man måste göra. så göteborg. ut på gatorna imorgon och visa att vi står enade för medmänsklighet. öppenhet. och kärlek.

hur högt måste vi vråla?

hej sverige. det föddes en prins idag. han föddes jättetryggt på ett sjukhus nära sina föräldrars hem. han hade ett stort team runt omkring sig. och hans mamma behövde inte slussas mellan olika sjukhus. och hans mammas liv behövdes inte riskeras i ren panik under födseln. på grund av att sverige är mitt upp i en bb-kris.

sverige. jag vill att vi gör någonting åt sveriges bb-kris nu. nu. nu. nu. för det är inte okej att kvinnor slussas mellan sjukhus. tvingas föda i en bil längs vägen. för att avståndet till närmsta sjukhus är för långt. det är inte okej att kvinnors liv riskeras för att det är för lite personal på sjukhusen. det är inte okej.

hur högt måste vi vråla för att vi ska göra någonting åt det? jag vill faktiskt också att mina framtida barn. ska födas exakt lika tryggt. rättvist. och jämlikt. som den lille prinsen gjorde idag. som inte ens märkte av. att sverige. år tvåtusensjutton. är mitt uppe i en fullkomlig jävla bb-kris. där vi skiljer på barn och barn. hur högt måste vi vråla?

du gamla – du fria

         
jag läser gamla ord. jag skrivit. om det där fria. som man känner när man står där. under klubbtaket. stjärnhimlen. eller arenataket. tillsammans med allt från sjuhundrafemtio personer i publiken. till några få tusen. till sjuttiotusennittioen dansande och sjungande själar. den där bubblande känslan bubblar liksom upp på nytt. när man läser om du gamla.

”han berättar att han ska spela en låt som är skriven just för den här kvällen. tanken är att han aldrig ska spela den igen. vi i publiken står helt tysta. håkan sjunger själv. river en vacker dröm. sen tar det slut. på riktigt.”
– way out west, augusti 2010

”vår kära håkan bad oss gå ut och brinna upp i natten. och talade om för oss att hans konsert bara var förfesten. vi löd honom. och han hade rätt. hans konsert var verkligen bara förfesten.”
– siestafestivalen, juni 2011

”jag tänker inte ge mig på och försöka beskriva gårdagens konsert. den var helt enkelt obeskrivlig. de finaste låtarna under samma kväll. bortskämt bra.”
– karlskrona, augusti 2011

”jag höll mina vänner i händerna och fällde några tårar tillsammans med hurricane gillbert. som stod där bredvid håkan och spelade på gitarren. när det är så jag säger det övergick till kärlekens tunga”
– liseberg, september 2011

”och som raketen älskar explosionen. skjuts det iväg flera raketer upp på den mörka himmelen. och min nionde håkan hellström konsert tar slut. som alltid. går jag där ifrån. med lycka.”
– slottsskogen, juni 2013

”nu springer vi inte. fan vad vi sprang. väntade och väntade. på tok för länge. får en hatt. sjunger före alla andra. och sen. pang bom. börjar allt. satan vad bra det var”
– sofiero, augusti 2013

”med världens största leende. lämnar jag och tretusen andra själar den baltiska hallen. jag köper mig en tröja. till min. vad som nu ändå börjar bli en ganska stor samling. sen slänger vi oss in i en taxi. säger: ta mig vart du vill. så fort du kan”
– malmö, december 2013

”jag vet fortfarande inte. om den där euforin. som spridit sig från tårna. via hjärtat. ut till fingertopparna. och de där salta lyckodropparna längst med kinderna. gått att beskriva i ord. men jag gav det ett försök. så nu vill jag bara säga tack. mamma. pappa. och lillasyster. att jag fick uppleva det här med er. och tack ni längst fram. i sjömansskjortor. med hjärtat pulsande av lycka.”
– ullevi, juni 2014

”det är så ofattbart. att vi med sjuttiotusen andra. stod tillsammans som en familj. på ullevi och kollade på hellström för två veckor sedan. att du var med oss mamma. jag trodde inte du skulle klara det. mitt rädda jag visste inte om du skulle ta dig ur sjukhussängen. men du har tagit dig långt där ifrån. du lever och mår okej. och jag är så tacksam för det. res dig efter varje smäll. du har en ängel på din axel. den här är för oss. din tid kommer.”
– ullevi, juni 2016

och snart är vi där igen. inte imorgon. men nästa dag. så står vi där. jag och jenny. och skrålar. glöm mig aldrig håkan. parkbänken är aldrig långt borta. det blir min femtonde hellström konsert. och vår åttonde konsert ihop. vi kanske inte är riktigt kloka. men. alla gyllene stunder vi haft. kommer vi ha igen. det här var några ord om du gamla. framtiden är.
du fria.

en penna att rita med istället för en pistol att skjut med

det är ganska så precis exakt ett år sedan idag. sedan jag. min familj och en liten folkskara stod framför speakers corner. och visade vårt stöd för artur och hans familj. som hade fått besked från migrationsverket att de inom fyra veckor skulle utvisas från sverige. de hade flytt kriget i syrien. och bott här i sverige sedan 2013. och skulle nu skickas till armenien. ett land där de inte hade några rötter. överhuvudtaget. idag. vaknade jag till svenska dagbladets rubrik: 300 lärare: utvisningarna till afghanistan måste stoppas.

” för oss lärare är eleverna från afghanistan inte siffror i statistiken eller alarmerande rubriker. de är unga människor som kanske för första gången i livet har fått en meningsfull. kontinuerlig och välorganiserad utbildning. de har skänkt oss ovärderlig glädje med sin hoppfulla inställning till det nya landet och sin vördnad för skolan. men vi har också fällt tårar över de berättelser som lagts ihop bit för bit när vi stöttat eleverna att sätta ord på minnen och molande saknad. i stormens mitt har vi samlat oss och tagit ny riktning. den självklara riktnings­givaren har varit barnens rättigheter såsom de ­lyder i barnkonventionen. läroplanen. och skollagen.”

det knyter sig i magen på mig. om ungefär fem år är jag förhoppningsvis ute i arbetslivet. som lärare. och jag vet. att mina elever kommer inte bara vara siffror i en statistik. jag vill inte vara med om att mina elevers framtidsdrömmar rasar samman. jag vill inte. jag vill att mina elever ska känna hopp om framtiden. precis som den eleven som i artikeln hade skrivit: tack sverige som gav mig en penna för att rita min framtid. istället för en pistol att skjuta människor med. 

för ett år sedan när vi stod där. och visade vårt stöd. så rann tårarna ned för min kind. för arturs kind. för hans klasskompisars kinder. för hans lärares kinder. snälla hjälp mig. fick han fram mellan tårarna. och jag kände inte artur. men jag kände med artur. och när jag lät fingrarna bilda ord om det här. för ett år sedan. så skrev jag att jag hoppades att artur skulle få ta studenten och bli färdigutbildad undersköterska. det blev inte så. så idag. idag hoppas jag att jag i framtiden inte ska behöva stå som lärare och se mina elever bli utvisade till ett land. som utrikesdepartementet avråder oss svenskar att åka till. för det. det är en skam. och något som regeringen måste stoppa. det skriver trehundra lärare. och så jag. som lärarstudent under på.

är det okej att som lärare vara partipolitisk?

jag har börjat studera. om fem år är jag utbildad ämneslärare mot gymnasiet. alternativt högstadiet. i ämnet samhällskunskap. och förmodligen historia. en vecka av utbildningen har gått. och jag har redan läst mer. än vad jag lovade mig själv att göra i början av sommaren. i fredags hade vi första lektionen i ämnesdidaktik. det är något i stil med hur man lär ut. och första tankeställaren vi fick var en debattartikel som sverigedemokraternas stefan jakobsson skrivit i svenska dagbladet. i denna artikel menar han att det är fel när lärare talar illa om sd på lektioner. och således blev tankenöten:
är det okej att som lärare vara partipolitisk?

precis som stefan i artikeln hänvisar till så står det i läroplanen att undervisningen ska vara saklig och allsidig. men några rader. som han och sitt parti verkar ha missat är att det också står att: skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön. etnisk tillhörighet. religion eller annan trosuppfattning. könsöverskridande identitet eller uttryck. sexuell läggning. ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandling. alla tendenser till diskriminering eller kränkande behandling ska aktivt motverkas. främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap. öppen diskussion och aktiva insatser. det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald. skolan är en social och kulturell mötesplats. som har både en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som verkar där.

dessa rader är något som är grundläggande i min syn på mänskligheten. och inte något som ett parti står bakom. utan det är jag. och skolan. dessutom. men bara för att jag skriver under på denna läroplanen. så behöver du. stefan jakobsson. inte vara rädd för att jag till mina framtida elever ska stå och säga att sd är rasister. för jag skriver även under på att min undervisning ska vara saklig och allsidig. men förhoppningsvis ger jag dem möjligheterna i form av kunskap och en öppen diskussion att själva förstå och upptäcka att du och ditt parti. är rasistiskt. utan att jag står och blir anklagad för att vara partipolitisk i mitt undervisande.

jag är nämligen jättenyfiken på hur framtidens elever ser på järnrörsskandalen. (och även tobleroneaffären. kanske i jämförelse med varandra?) jag väntar även med spänning på att höra hur de ser på att deras föräldrar och mor/farföräldrar lät ert parti ta sig in i riksdagen. dagens vuxna får mig nämligen att ibland tappa tron på mänskligheten. men är det något jag är säker på. så är det att jag tror på framtiden. på nästkommande generation. och jag som lärare tänker inte hindra dom från att göra en kärleksrevolt. och skapa en värld där alla ser mångkultur som vackert. och du får gärna vara med. stefan jakobsson. om du tänker om. om. om.

jag är inte en av dom

helgens rubriker har mest. i mina ögon. bestått av våldtäkter och sexuellt ofredande på festivaler. och det knyter sig i magen på mig. jag blir så fruktansvärt äcklad. arg. och rädd. jag vet ju att det finns där. det där sexuella ofredandet. det räcker jag går ut en lördag med tjejligan. för att möta det. då någon tar på mig. på min kropp. utan att jag vill. det är. sorgligt nog. en vardag. men den här helgen har det varit så mycket. det har varit starten på sommaren. för så många. och män har valt att förstöra den starten. för så många. genom tafsande. och våldtäkter. och även om jag vet att det till vardags finns där. så blir jag så äcklad. arg. och rädd.

jag vet liksom inte vart jag ska börja. jag kan inte räkna alla gånger som jag känt mig orolig den här helgen. för att min syster ska på sin första festival i år. hur många gånger jag tänkt tanken. du får inte ha klänning på dig. eller hur många gånger jag varit nära på att brista. totalt. och skrika ut att jag hatar alla män. eller hur många gånger jag tänkt. att man som man inte borde få ha en kuk. om man inte kan behärska den. jag har varit så upprörd inom mig. jag är så upprörd inom mig. för samtidigt som det här sker. fyra dagar i rad. så sitter män. och hånar. det är alltså på riktigt. män med döttrar. som kommenterar att zara larsson är en hora. för att hon generaliserar alla män som våldtäktsmän. men som hon sa. är fan så mycket hellre en hora än en våldtäktsman.

vi vet att det inte är alla män som är våldtäktsmän. men statistiken visar. att nittioåtta av hundra sexualbrott som anmäls. begås av män. det är där problemet ligger. hos män. jag vill inte behöva säga till min syster. att inte ha klänning på sig. att hon måste vara på sin vakt. konstant. utan efter den här helgen. så behöver jag nog tala med er grabbar. för det börjar med dig. av mina tvåhundrasjuttiofyra vänner på facebook. så är etthundratjugoen män. och jag vill att ni tar ställning. visar er och säger. jag är inte en av dom. ni måste synas. ni som inte tafsar. eller våldtar. ni som vågar tala om att sexuellt våld inte är okej. för även om jag i frustration vill skrika ut. att jag hatar alla män. så vet jag att ni finns där. ni som inte är som dom. som får mig att vilja kräkas. men ni måste visa er. så snälla skrik. jag är inte en av dom.

din tid kommer

jag skriver för att inte explodera. brukar jag säga. men det här har jag inte skrivit om. med risk för att jag exploderar. men jag måste chansa. få ur mig det i ord. låta allt väckas till liv. och kännas. igen. för att bli klar. med tiden då. jag var rädd. så rädd.

2016-03-04. dom svarar inte. ingen svarar. jag vill tala om hur enkel min muntliga uppgift var. men möts av att ingen trycker på den gröna luren. det är tyst. tills jag får ett sms: mamma är på akuten. hon hade ont i huvudet. det var allt jag visste. allt var fåordigt. men det pratades om olika prover. och det enda jag sa till mig själv var. googla inte. gör det inte. googla inte. jag har fortfarande inte googlat.

något var fel. jättefel. det förstod vi. även om ingenting sas. tårarna rann och rädslan steg. det är mamma själv som ringer där på fredagskvällen. jag har en blödning i huvudet och ska åka ner till lund för operation om en halvtimme. pappa kommer hem till er när jag åkt. jag skrek rakt ut. men du sa att du var okej och skulle bli bra. vi lät tårarna rinna om varandra den natten. höll om varandra. skakade av rädsla. rädsla för döden. höll om varandra. lite till och lite hårdare.

vi åkte ner till malmö dagen efter. som planerat. vi var nära om något skulle hända. inget fick hända. väntade på samtalet. om att operationen skulle ha gått bra. och det kom. kärlet hade spruckit. du hade förlorat en halvliter blod. men du hade en ängel på din axel. så detta skedde under operationen. och jag är evigt tacksam att inblandade under operationen kunde hantera detta. evigt tacksam.

vi hälsade på dig på söndagen. jag hade fått förklarat för mig. att det skulle vara obehagligt. de hade skurit upp skallbenet på dig. men jag kunde ändå inte förstå. att det skulle vara så mycket slangar. att du skulle vara helt svullen i ansiktet. och lindad med bandage runt hela huvudet. det var så overkligt. att den som låg där. bland allt det vita. var du. min mamma. som på torsdagskvällen hade pussat mig på pannan. sagt åt mig att köra försiktigt hem. och sagt dom tre stora orden. jag älskar dig.

sköterskor pratade med oss. allt hade gått bra. än så länge. men du skulle bli kvar i lund. man väntade på att kärlen skulle börja krampa efter operationen. vi fick informationsblad. jag kunde inte läsa bland alla tårar. men krampandet kunde leda till hjärnhinneinflammation. du kanske skulle tappa talet. minnet. motoriken. vi visste inte. det var så individuellt. jag var så rädd. så rädd. min älskade mamma.

vi åkte fram och tillbaka till lund. jag har stenkoll på när huset med det fula teglet kommer. och var man svänger av till donken i hässleholm. men ingen koll på tiden. dagarna bara gick. vi väntade. på tiden. konstant rädd. konstant tacksam. jag låg i fosterställning för det mesta. tittade på planet earth. och life. fällde tårar åt elefantbebisar som föddes. och åt sälar som blev uppätna av späckhuggare. livet: du skrämde mig.

men så kom du äntligen hem. det blev ingen inflammation. och jag låg i ditt knä den kvällen. och du låg i mitt. vi kollade en kass film. och somnade om varandra. så rädd för om något skulle hända dig. så glad att ha dig hos mig. du hann vara hemma i någon dag. innan de ringde och sa. att morfar var dålig. och jag minns att du sa: kan han inte vänta en vecka iaf. så hjärnan hinner ordna upp sig. han väntade en vecka. på påskaftonsmorgon somnade han in. solen sken och fåglarna kvittrade. och ni var med honom. vi fick ytterligare en ängel på vår axel.

och nu har jag gjort det. exploderat. fullkomligt. låtit allt komma i fatt mig i ord. tårarna har runnit. oavbrutet. vi visste inte om du skulle överleva mamma. det kom som en smäll. men vi har kämparsjälar. och när jag tänker på allt det här. så är det så ofattbart. att vi med sjuttiotusen andra. stod tillsammans som en familj. på ullevi och kollade på hellström för två veckor sedan. att du var med oss mamma. jag trodde inte du skulle klara det. mitt rädda jag visste inte om du skulle ta dig ur sjukhussängen. men du har tagit dig långt där ifrån. du lever och mår okej. och jag är så tacksam för det.
res dig efter varje smäll. du har en ängel på din axel. den här är för oss.

din tid kommer.